Det ligger en kyla i luften. Bakom rodnande rönnbär och gömda svampar. Höstens första andetag. Jag andas in luften och årstidsväxlingarna puttar ut känslorna som ligger där, redo varje år. Vemodet över att något tar slut. Längtan och förväntan på det som ska komma. Jag tycker om hösten. Luften som får mig att vilja både ut och vandra och in och kura.
Precis när höstens första pustar låg i luften traskade jag iväg med lätt ryggsäck och ingångna kängor, in längs Höga Kustenleden, till en av mina favoritplatser i världen -Slåttdalskrevan. Ni vet, den som varje år syns på bild här i bloggen. Det kan den få ha.
I år gick jag för första gången utan sällskap, och för första gången med övernattning. Jag visade kängorna höga kusten och lärde mig att det ingår en hel del kilometrar/mil på grus och asfalt längs leden. Men däremellan, där finns skogen, bergen, vattnet.
![]()
![]()
På ömma fötter kom jag fram till den fina stugan vid Tärnättholmarna och kastade mig i det grunda vattnet, låg och flöt och hoppade plaskande till varje gång någon av de små fiskarna blev för närgången. I kvällsljusets strand lästes bok och åts middag och allt var fint. Ensam kröp jag in i stugan där jag blev den enda nattgästen. Det gör mig rörd att det står fina iordningställda stugor längs hela leden. Tänk, allt detta får användas av vem som helst, när som helst, helt utan att betala.
Men sen var jag inte ensam i stugan längre. Det föll smällande grejer i golvet, de tomma pet-flaskorna vältes och rullade runt, det prasslade i påsar och lät i dörr, golv och tak. Med ett mantra om att spöken inte finns sov jag räv och vaknade titt som tätt av nytt skrammel, för skraj att sätta i öronproppar.
Vid 05 väsnades det igen men det var ljust ute och jag bestämde att det var dags att gå vidare. Uppe vid Slåttdalsskrevans fot, vid den lilla tjärnen Tärnettvattnet, badade jag och åt min frukost. Allt var stillhet, en ensam korp ropade från berget. Morgonljus över klippor och skog och den vackraste formen av ensamhet. Jag har aldrig gått upp genom skrevan ensam och jag sjöng rövarsången så det dånade i bergväggarna. Lade mig att vila på toppen uppe bland moln och himmel. Hemma.
![]()
![]()
![]()
Precis när höstens första pustar låg i luften traskade jag iväg med lätt ryggsäck och ingångna kängor, in längs Höga Kustenleden, till en av mina favoritplatser i världen -Slåttdalskrevan. Ni vet, den som varje år syns på bild här i bloggen. Det kan den få ha.
I år gick jag för första gången utan sällskap, och för första gången med övernattning. Jag visade kängorna höga kusten och lärde mig att det ingår en hel del kilometrar/mil på grus och asfalt längs leden. Men däremellan, där finns skogen, bergen, vattnet.
På ömma fötter kom jag fram till den fina stugan vid Tärnättholmarna och kastade mig i det grunda vattnet, låg och flöt och hoppade plaskande till varje gång någon av de små fiskarna blev för närgången. I kvällsljusets strand lästes bok och åts middag och allt var fint. Ensam kröp jag in i stugan där jag blev den enda nattgästen. Det gör mig rörd att det står fina iordningställda stugor längs hela leden. Tänk, allt detta får användas av vem som helst, när som helst, helt utan att betala.
Men sen var jag inte ensam i stugan längre. Det föll smällande grejer i golvet, de tomma pet-flaskorna vältes och rullade runt, det prasslade i påsar och lät i dörr, golv och tak. Med ett mantra om att spöken inte finns sov jag räv och vaknade titt som tätt av nytt skrammel, för skraj att sätta i öronproppar.
Vid 05 väsnades det igen men det var ljust ute och jag bestämde att det var dags att gå vidare. Uppe vid Slåttdalsskrevans fot, vid den lilla tjärnen Tärnettvattnet, badade jag och åt min frukost. Allt var stillhet, en ensam korp ropade från berget. Morgonljus över klippor och skog och den vackraste formen av ensamhet. Jag har aldrig gått upp genom skrevan ensam och jag sjöng rövarsången så det dånade i bergväggarna. Lade mig att vila på toppen uppe bland moln och himmel. Hemma.
